meto´d subst. ~en ~er: kapitel 2
Ja, alltså socialdemokratin.
Centralt för denna strävan efter kontroll över strategiska samhällsinstitutioner är och har alltid varit facket. Det är facket som levererar dom där 30-35 procenten som utgör basen för sossarnas folkrörelsearbete. Det här sker genom att socialdemokratin betraktas som den politiska delen av facket som tar med sig löntagarnas intressen in i staten och öppnar upp också den arenan för förhandling med kapitalet, utöver den självklara arenan arbetsmarknaden.
Jag skrev i förra inlägget att just strategiskt tänkande är a och o för partiet, det är aldrig svårt att se en långsiktig strävan bakom socialdemokratiska regeringsbeslut, undantag finnes förstås. Jag vill ta fasta på den insikten och resonera om självständig arbetsplatskamp kontra centrala förhandlingar.
En vanlig kritik från den autonoma vänstern, rådskommunister, etc som riktas mot socialdemokratin är att man medvetet bakbinder lokala fackklubbar och därmed i alla lägen strävar efter att kväsa den stridsvilja som kan finnas på golvet i olika perioder. Vilda strejker är ju som bekant en no-no procedure i svenska arbetsmarknadsrelationer, en företeelse som inte ses med blida ögon i någondera läger. Varför?
Ja, fackrörelsen med massuppslutning i den arbetande befolkningen med tillhörande politisk gren i nästintill konstant regeringsställning är mycket mycket präglad av långsiktigt tänkande. Försiktiga och genomtänkta manövrar lagda av tänkarpannorna i headquarters är lag. "The game is chess, it ain´t checkers" som Denzel säger i Training Day. Hotet om konflikt är mycket effektivare än att faktiskt gå i konflikt och tära på krigskistorna. Dessutom måste en general ha full kontroll över hela sin armé och kunna visa det i alla lägen för att motståndarna ska respektera han eller hennes vilja, enskilda plutoner kan inte göra små räder in på fiendeland utan lov, det undergräver generalens auktoritet. Kriget vinns genom att alla samlade plutoner underkastar sig en strategisk ledning som genomför beslut baserade på beräkningar, övervägningar och prognoser, inte på basis av ilska mot chefen för att han la på alla ett extraskift utan att fråga först. Endast genom sådana övningar kan fack och parti steg för steg ringa in kapitalet, ta eftergift på eftergift tills det inte har något mer att erbjuda och segern kan utropas.
Jag är fullt medveten om att det här är en nästintill i överkant välvillig syn på den etablerade arbetarrörelsen, jag är fullt medveten om andra perspektiv på samma dilemma och kommer att diskutera dessa längre fram.
Det jag är så omåttligt nyfiken på är vilken förståelse sossarnas och fackets strateger och teoretiker hade om kapitalismen. Ta löntagarfonderna. För mig är det väldigt liten skillnad på vilka som styr företagen så länge företagen måste agera inom kapitalismens ramverk. "Det är inte kapitalisten som styr kapitalet, det är kapitalet som styr kapitalisten", som Marx sa. Samma sak gäller för s k arbetarkontrollerade företag. Dom har att välja på konkurrenskraftiga priser och varor eller att gå under, om konkurrenterna pressar sina löner genom nedskärningar eller tvingar sina anställda till högre arbetstakt för högre produktivitet, ja då måste fackets företag göra samma sak.
Förstod Meidner, fondernas far, detta? Om så, såg han det som en i raden av schackdrag gentemot kapitalets vita pjäser där motståndaren tvingades att deklarera ännu en bonde M.I.A? Eller hade man en långt banalare syn på kapitalismen där man bortsåg från kapitalet som social relation och fokuserade på enbart förvaltningen av densamma?
Fortsättning följer...
Centralt för denna strävan efter kontroll över strategiska samhällsinstitutioner är och har alltid varit facket. Det är facket som levererar dom där 30-35 procenten som utgör basen för sossarnas folkrörelsearbete. Det här sker genom att socialdemokratin betraktas som den politiska delen av facket som tar med sig löntagarnas intressen in i staten och öppnar upp också den arenan för förhandling med kapitalet, utöver den självklara arenan arbetsmarknaden.
Jag skrev i förra inlägget att just strategiskt tänkande är a och o för partiet, det är aldrig svårt att se en långsiktig strävan bakom socialdemokratiska regeringsbeslut, undantag finnes förstås. Jag vill ta fasta på den insikten och resonera om självständig arbetsplatskamp kontra centrala förhandlingar.
En vanlig kritik från den autonoma vänstern, rådskommunister, etc som riktas mot socialdemokratin är att man medvetet bakbinder lokala fackklubbar och därmed i alla lägen strävar efter att kväsa den stridsvilja som kan finnas på golvet i olika perioder. Vilda strejker är ju som bekant en no-no procedure i svenska arbetsmarknadsrelationer, en företeelse som inte ses med blida ögon i någondera läger. Varför?
Ja, fackrörelsen med massuppslutning i den arbetande befolkningen med tillhörande politisk gren i nästintill konstant regeringsställning är mycket mycket präglad av långsiktigt tänkande. Försiktiga och genomtänkta manövrar lagda av tänkarpannorna i headquarters är lag. "The game is chess, it ain´t checkers" som Denzel säger i Training Day. Hotet om konflikt är mycket effektivare än att faktiskt gå i konflikt och tära på krigskistorna. Dessutom måste en general ha full kontroll över hela sin armé och kunna visa det i alla lägen för att motståndarna ska respektera han eller hennes vilja, enskilda plutoner kan inte göra små räder in på fiendeland utan lov, det undergräver generalens auktoritet. Kriget vinns genom att alla samlade plutoner underkastar sig en strategisk ledning som genomför beslut baserade på beräkningar, övervägningar och prognoser, inte på basis av ilska mot chefen för att han la på alla ett extraskift utan att fråga först. Endast genom sådana övningar kan fack och parti steg för steg ringa in kapitalet, ta eftergift på eftergift tills det inte har något mer att erbjuda och segern kan utropas.
Jag är fullt medveten om att det här är en nästintill i överkant välvillig syn på den etablerade arbetarrörelsen, jag är fullt medveten om andra perspektiv på samma dilemma och kommer att diskutera dessa längre fram.
Det jag är så omåttligt nyfiken på är vilken förståelse sossarnas och fackets strateger och teoretiker hade om kapitalismen. Ta löntagarfonderna. För mig är det väldigt liten skillnad på vilka som styr företagen så länge företagen måste agera inom kapitalismens ramverk. "Det är inte kapitalisten som styr kapitalet, det är kapitalet som styr kapitalisten", som Marx sa. Samma sak gäller för s k arbetarkontrollerade företag. Dom har att välja på konkurrenskraftiga priser och varor eller att gå under, om konkurrenterna pressar sina löner genom nedskärningar eller tvingar sina anställda till högre arbetstakt för högre produktivitet, ja då måste fackets företag göra samma sak.
Förstod Meidner, fondernas far, detta? Om så, såg han det som en i raden av schackdrag gentemot kapitalets vita pjäser där motståndaren tvingades att deklarera ännu en bonde M.I.A? Eller hade man en långt banalare syn på kapitalismen där man bortsåg från kapitalet som social relation och fokuserade på enbart förvaltningen av densamma?
Fortsättning följer...
meto´d subst. ~en ~er: kapitel 1
Ja, metoden. Metoden för kamp, kamp som syftar till att i första hand befria oss från det här samhällets bojjor. Den mest relevanta frågan av alla är just metodkapitlet, den är så viktig att vi inte har råd att låsa oss i dogmatiska förhållningssätt eller föreställningar om "partiet" med stort P eller "rörelsen" eller "facket" och så vidare. Vi måste bruka Poppers vetenskapsteoretiska skepsis och på riktigt sträva efter att motbevisa och riva ner alla idéer om organisering för att hitta fram till nya och mer fruktbara sätt att göra saker på.
På senare tid har jag fascinerats av socialdemokratins metod. Socialdemokratin och leninismen är lika varandra i det att man tänker sig kampen som positiv, man ska "bygga socialismen" varför man strävar efter att ta kontroll över strategiska institutioner i det kapitalistiska samhället och därigenom använda den makt som kommer med den kontrollen till att "vrida samhället åt vänster". På sikt ska de materiella förhållandena ändras tack vare snabba (Leninism) eller långsamma (socialdemokrati) insatser från partiet och människor kommer till insikt om att kollektiva insatser baserat på klassgemenskap är bra, medvetandet höjs på sikt till den grad att människans lynne förändras fundamentalt och ett nytt samhälle inte längre baserat på tvång eller klassantagonism kan inträda.
Leninismen är långt ifrån lika intressant så därför får ni hålla er till tåls ni som längtar efter insiktsfulla analyser av den metoden och hålla er till godo med mina tankar om socialdemokratin.
Sen Kjell Olof Feldt släppte valutaregleringarna i mitten av 80-talet och därmed öppnade upp för vad som skulle bli 90-talskrisen i svensk ekonomi och det första s k systemskiftet (felaktigt beskyllt för att vara de borgerliga partiernas verk) har det varit öppen säsong på att kalla sossarna för nyliberaler och svikare av sin enorma väljarbas baserat i arbetarklassen. Tillåt mig att nyansera debatten kring detta s k svek.
Socialdemokratin är en rörelse fast förankrad i materialistiska tankegångar och taktiska övervägningar går före idéer i alla lägen. Det förvånar mig att materialistmaffian på socialism.nu inte ägnat mer tid åt att dryfta sosseriet än dom de facto gör, här finns mycket intressant praktik att studera.
För socialdemokrater är maktinnehavet i den kapitalistiska staten centralt. Man kan gå nästintill hur långt som helst för att få behålla makten, eftersom man vet att alla dom institutionella mikrobeslut som fattas i kansliernas vardag under låt oss säga en 10-årsperiod är långt betydelsefullare att kontrollera än att riskera att gå under på grund av en symbolfråga eller genom att profilera sig för långt bort från opinionens mittfåra bara för de socialistiska idéernas skull. I tider av högervågor, som vi levt under i Sverige sen tidigt 80-tal och på kontinenten sen mitten av 70-talet, blir det socialdemokratins uppgift att anpassa sitt budskap för att äga medelklassens röster, en medelklass som kanske inte alls ser sig som socialistisk, därigenom behålla regeringsmakten och försvara landvinningar som gjorts under mer progressiva perioder. Anpassning är nyckelordet.
På senare tid har jag fascinerats av socialdemokratins metod. Socialdemokratin och leninismen är lika varandra i det att man tänker sig kampen som positiv, man ska "bygga socialismen" varför man strävar efter att ta kontroll över strategiska institutioner i det kapitalistiska samhället och därigenom använda den makt som kommer med den kontrollen till att "vrida samhället åt vänster". På sikt ska de materiella förhållandena ändras tack vare snabba (Leninism) eller långsamma (socialdemokrati) insatser från partiet och människor kommer till insikt om att kollektiva insatser baserat på klassgemenskap är bra, medvetandet höjs på sikt till den grad att människans lynne förändras fundamentalt och ett nytt samhälle inte längre baserat på tvång eller klassantagonism kan inträda.
Leninismen är långt ifrån lika intressant så därför får ni hålla er till tåls ni som längtar efter insiktsfulla analyser av den metoden och hålla er till godo med mina tankar om socialdemokratin.
Sen Kjell Olof Feldt släppte valutaregleringarna i mitten av 80-talet och därmed öppnade upp för vad som skulle bli 90-talskrisen i svensk ekonomi och det första s k systemskiftet (felaktigt beskyllt för att vara de borgerliga partiernas verk) har det varit öppen säsong på att kalla sossarna för nyliberaler och svikare av sin enorma väljarbas baserat i arbetarklassen. Tillåt mig att nyansera debatten kring detta s k svek.
Socialdemokratin är en rörelse fast förankrad i materialistiska tankegångar och taktiska övervägningar går före idéer i alla lägen. Det förvånar mig att materialistmaffian på socialism.nu inte ägnat mer tid åt att dryfta sosseriet än dom de facto gör, här finns mycket intressant praktik att studera.
För socialdemokrater är maktinnehavet i den kapitalistiska staten centralt. Man kan gå nästintill hur långt som helst för att få behålla makten, eftersom man vet att alla dom institutionella mikrobeslut som fattas i kansliernas vardag under låt oss säga en 10-årsperiod är långt betydelsefullare att kontrollera än att riskera att gå under på grund av en symbolfråga eller genom att profilera sig för långt bort från opinionens mittfåra bara för de socialistiska idéernas skull. I tider av högervågor, som vi levt under i Sverige sen tidigt 80-tal och på kontinenten sen mitten av 70-talet, blir det socialdemokratins uppgift att anpassa sitt budskap för att äga medelklassens röster, en medelklass som kanske inte alls ser sig som socialistisk, därigenom behålla regeringsmakten och försvara landvinningar som gjorts under mer progressiva perioder. Anpassning är nyckelordet.
- "Jaha, all strategiskt betydelsefull media är borgerlig (både i betydelsen ägd av kapitalister och i meningen politisk färg)".
- "Jaha EU:s statsfinansiella riktlinjer samt internationellt kapital tvingar oss till att ha minst 4% arbetslöshet och minska de offentliga utgifterna successivt"
- "Jaja, men då är det ramarna vi utgår från i dagsläget, bäst att make the most of it utifrån vad vi är kapabla till med de medel som finns tillgängliga i väntan på annorlunda och mer gynnsamma förutsättningar, behåll makten annars blir det värre, behåll makten annars blir det värre, behåll makten annars blir det värre".
Revolutionär optimism
Här kommer en annan av dessa i bloggens jungfrufärd centrala inlägg som definierar ramar för dess innehåll nu och i framtiden: Min syn på dagens materiella förutsättningar för kommunism.
Jag ser med stor optimism på den rationalisering och automatisering som vi idag är kapabla till och faktiskt också gör till verklighet i vårt kontemporära samhälle. Vi kommer inom kort att vara fullt kapabla till att avlägsna alla tråkiga, repetativa jobb från mänsklighetens börda. Maskiner kan ta vår plats i kassor, i städning, på kontor, i varuproduktion och i jordbruket. Det finns städrobotar numera, små söta saker som rullar omkring på golvet och dammsuger med sin egen metallkropp.
Kvar blir tjänsteproduktionen där människa-människakontakt är central och där vi troligtvis inte vill bli ersatta av maskiner. Sjuksköterskor, konstnärer, författare, dagispersonal, teknologer som gör maskiner, lärare och så vidare. När alla varor görs gratis av maskiner som ägs av alla (och inga företag försöker trycka ner varuprefernser ner i halsen på oss och därmed skapa överdrivet varubehov) så kan utförandet av dessa ovan nämnda yrken vara gratis också, baserat på frivillighet för att människor vill möta och hjälpa andra människor. Det här tror jag är det närmsta vi kan komma vad marx menade när han pratade om att upphäva arbetsdelningen, vi behöver inte arbetsdela genom tvång längre eftersom vi tillsammans förfogar över en sådan stor robot- och maskinpark att allt ointressant arbete är avskaffat för människor.
Det här är något som aldrig kan ske inom kapitalismens ramar. Mänskligt arbete är det enda som kan skapa mervärde vilket kapitalismen behöver för att existera, hela dess incitamentsstruktur bygger på det. Maskiner kan bara skapa det värde som en människa har lagt in i den, den är summan av en massa dött arbete. I ett nytt samhälle däremot är det fritt fram eftersom det då inte handlar om att skapa ett mervärde, vem behöver det? I ett sådant samhälle blir det helt enkelt upp människorna själva att välja mellan
Jag ser med stor optimism på den rationalisering och automatisering som vi idag är kapabla till och faktiskt också gör till verklighet i vårt kontemporära samhälle. Vi kommer inom kort att vara fullt kapabla till att avlägsna alla tråkiga, repetativa jobb från mänsklighetens börda. Maskiner kan ta vår plats i kassor, i städning, på kontor, i varuproduktion och i jordbruket. Det finns städrobotar numera, små söta saker som rullar omkring på golvet och dammsuger med sin egen metallkropp.
Kvar blir tjänsteproduktionen där människa-människakontakt är central och där vi troligtvis inte vill bli ersatta av maskiner. Sjuksköterskor, konstnärer, författare, dagispersonal, teknologer som gör maskiner, lärare och så vidare. När alla varor görs gratis av maskiner som ägs av alla (och inga företag försöker trycka ner varuprefernser ner i halsen på oss och därmed skapa överdrivet varubehov) så kan utförandet av dessa ovan nämnda yrken vara gratis också, baserat på frivillighet för att människor vill möta och hjälpa andra människor. Det här tror jag är det närmsta vi kan komma vad marx menade när han pratade om att upphäva arbetsdelningen, vi behöver inte arbetsdela genom tvång längre eftersom vi tillsammans förfogar över en sådan stor robot- och maskinpark att allt ointressant arbete är avskaffat för människor.
Det här är något som aldrig kan ske inom kapitalismens ramar. Mänskligt arbete är det enda som kan skapa mervärde vilket kapitalismen behöver för att existera, hela dess incitamentsstruktur bygger på det. Maskiner kan bara skapa det värde som en människa har lagt in i den, den är summan av en massa dött arbete. I ett nytt samhälle däremot är det fritt fram eftersom det då inte handlar om att skapa ett mervärde, vem behöver det? I ett sådant samhälle blir det helt enkelt upp människorna själva att välja mellan
- Att prioritera gemensamma resurser på att själva göra skitjobbet, t ex städa eller
- Att lägga ner samma resurser på att utbilda en maskiningenjör, robotolog eller whatever och låta den konstruera en städrobot.
Åt var och en...
Vad det handlar om...ekonomi`brev subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
Känner att det redan nu är centralt att peka ut det som kändisar som Rousseau och Proudhon spekulerade i och på sätt och vis kände på sig. Det här är så grundläggande att det måste fram!
Den här bloggen har som ambition att tillhandahålla ekonomiska och filosofiska analyser och ni kommer att förstå mig så mycket bättre om jag lägger grunden för er, smärt och prydligt.
Allt det fasta, påtagbara i vårt samhälle, byggnader, vägar, möbler, maskiner och så vidare kan betecknas som dött arbete. En arbetsinsats en gång i tiden har lagts ner i konstruktionen av tingesten och det är skälet till varför vi idag kan begagna oss av det. Individen växer upp i ett samhälle där spelregler, makt och institutioner är lagda, fasta och till viss mån orubbliga. Under hela sitt liv kommer individen att ta del av det arbete som andra har lagt ner, om det så sker direkt i form av tjänster eller indirekt i form av varor (tjänster är också varor men ni förstår vad jag menar). Ibland betalar individen för detta, men oftast inte. Individen växer upp, låt oss säga utbildar sig och skaffar ett jobb.
Här kommer dramatiken: Hur kan vi avgöra vad som är den individens "egen frukt" och vad som enbart är produkten av vad hela samhället har plöjt ner i den här individen, många gånger gratis? Finns det överhuvud taget en "egen frukt" i sammanhanget? Icke. Alla individer är alldeles för mycket produkt av alla andra levande och döda individers arbete för att det ska låta sig göras att isolera en del av samhällsproduktionen och säga "Det här är mitt, jag har exklusiv rätt till detta".
Notera att det här inte är en följd av sosseriet eller någon annan liberal villfarelse (dvs alla ni som tror att den socialdemokrati vi haft i Sverige är något annat än en variant av kapitalismen) utan är ett lika giltigt resonemang att applicera i ett mer nyliberalt samhälle än Sverige. Vi producerar och reproducerar hela tiden oss själva och varandra i ett gränslöst nätverk. I korthet: Vi är beroende av varandra.
Det här detta Proudhon menade när han myntade uttrycket "Egendom är stöld" men också Rousseau när han skrev nånting i stil med att "det centrala misstaget var att när den första människa som inhägnade en bit mark och kallade det för sitt, istället för att kalla honom galen, respektera hans vilja".
Den här bloggen har som ambition att tillhandahålla ekonomiska och filosofiska analyser och ni kommer att förstå mig så mycket bättre om jag lägger grunden för er, smärt och prydligt.
Allt det fasta, påtagbara i vårt samhälle, byggnader, vägar, möbler, maskiner och så vidare kan betecknas som dött arbete. En arbetsinsats en gång i tiden har lagts ner i konstruktionen av tingesten och det är skälet till varför vi idag kan begagna oss av det. Individen växer upp i ett samhälle där spelregler, makt och institutioner är lagda, fasta och till viss mån orubbliga. Under hela sitt liv kommer individen att ta del av det arbete som andra har lagt ner, om det så sker direkt i form av tjänster eller indirekt i form av varor (tjänster är också varor men ni förstår vad jag menar). Ibland betalar individen för detta, men oftast inte. Individen växer upp, låt oss säga utbildar sig och skaffar ett jobb.
Här kommer dramatiken: Hur kan vi avgöra vad som är den individens "egen frukt" och vad som enbart är produkten av vad hela samhället har plöjt ner i den här individen, många gånger gratis? Finns det överhuvud taget en "egen frukt" i sammanhanget? Icke. Alla individer är alldeles för mycket produkt av alla andra levande och döda individers arbete för att det ska låta sig göras att isolera en del av samhällsproduktionen och säga "Det här är mitt, jag har exklusiv rätt till detta".
Notera att det här inte är en följd av sosseriet eller någon annan liberal villfarelse (dvs alla ni som tror att den socialdemokrati vi haft i Sverige är något annat än en variant av kapitalismen) utan är ett lika giltigt resonemang att applicera i ett mer nyliberalt samhälle än Sverige. Vi producerar och reproducerar hela tiden oss själva och varandra i ett gränslöst nätverk. I korthet: Vi är beroende av varandra.
Det här detta Proudhon menade när han myntade uttrycket "Egendom är stöld" men också Rousseau när han skrev nånting i stil med att "det centrala misstaget var att när den första människa som inhägnade en bit mark och kallade det för sitt, istället för att kalla honom galen, respektera hans vilja".
Uppstart
Jag väljer att beskriva undertecknad samt bloggen på ett något populistiskt sätt, genom att svara på en bloggutmaning från Syrran Here goes:
1) Politisk ideologi du förespråkar?
Om jag ska vara riktigt jobbig här så förespråkar jag ingen ideologi, d v s jag har inget recept på hur mänskligheten ska bete sig för att allt ska bli bra. Mycket lättare att vara emot saker och det är jag. Jag är emot kapitalismen och patriarkatet och alla de förtryck som har sitt ursprung i dessa två.
2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Pja, alla som har fått den här frågan har ju svarat fascism och liknande, det låter ju rimligt. Samtidigt så har jag nog på det personliga planet mycket svårare för ideologier som inte tar helhetsgrepp om samhället utan bara påtar i vissa detaljer och lämnar andra därhän, typ liberalism.
3) Materialist eller idealist?
Järnhård materialist. Allting springer ur de materiella förhållanden vi lever under och idéerna är produkter av dessa. Stör mig på vänsterns stundtals idealistiska tendenser, särskilt den del av vänstern som uttalat tror sig vara materialister, som typ Ung Vänstrare och andra leninister. Mer om det i åtskilliga inlägg i framtiden.
4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Konsekvensetiker rakt av. Fina principer är helt tomma om dom inte också leder till goda resultat. Man kan också strecha ganska mycket på vad som är okej handlingar så länge resultatet är bättre än vad det skulle varit om man hållit sig till principerna.
5) Politiskt uppvaknande?
Beställde Maos lilla röda när jag var femton som en kul grej, läste och blev hänförd.
6) Politisk detour?
Till och från fram till millenieskiftet, lättpåverkad och lättimponerad av tighta filosofiska resonemang. Men det är ju också därför jag ständigt återvänder till rätt sida.
7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Troligtvis pappa.
8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
John Pilgers "Den dolda dagordningen"
9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Jag förespråkar främst en analys och det är marx analys av kapitalismen. Dess största svaghet är att den är ofalsifierbar, jag kommer aldrig någonsin att få veta om den stämmer eftersom den i sig inte går att motbevisa.
10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Skeptisk till uppdelning av politik i "frågor". Konflikten arbete-kapital?